Svanen

Nu har jag fått en rapport från Bonsaisällskapets årsmöte i Båstad, det som jag inte kunde vara med på. Jag fick höra hur trevligt det var och hur positiv och bra Mario Komsta var.

(Så nu känns det förstås ännu värre att inte ha varit där...)

Förra året, när vi höll årsmötet i Umeå, var jag dock med, och då workshoppade jag på denna gran. Jag har döpt den till Svanen, för visst liknar den litegrann en svan?

Idag har jag tagit bort tråden från förra året och lindat om den. Tråden hade börjat skära in här och där. Det är alltid svårt det där - hur länge vågar man vänta med att linda om? Samtidigt som vissa grenar har hunnit få djupa lindningsmärken har andra inte växt alls och faller bara tillbaka i sin ursprungliga form när man tar bort tråden.
Idag blev det av i alla fall. Granen ser frisk och välmående ut med massor av nya knoppar. Jag ska försöka få den nedre grenen att växa till sig i förhållande till den övre, som nu är lite för dominerande tycker jag.

Nya blad kommer

Sakta kommer den avlövade benjaminfikusen igen med nya blad. Och Hanibal ligger gärna på sin vanliga plats även under ett kalt träd, bara han får dra till underlaget litegrann...

Höstfärger

Snart slut på sommaren? Mina blandade viden - de har nästan fällt sina blad.

Ölandstoken växer däremot fortfarande för fullt och har fått en hel hög nya blomknoppar, just nu är tre utslagna:



Även björken börjar gulna.

Skogspromenad

Nu har jag varit ute och klättrat i berg igen. Sett en del fina träd.




Och så fick jag se den här tallen som man väl inte kan säga är särskilt fin! Men intressant! Vilken historia. Bonsaidemonstratörerna brukar ju tala om att man ska skapa en historia åt sin bonsai (om den nu inte har någon på riktigt). Den här tallen tycker jag har en bra historia. Den måste en gång ha varit stor och kraftig men nu står den och lutar på sin avbrutna gren.



Den är inte död utan har fortfarande några gröna grenar.

Inga björnar fick vi se, och ingen sol heller, men hittade en korg kantareller...

Olika kaskader

Denna dag borde jag inte vara hemma. Jag borde ha varit i Båstad, men är alltså inte det. Sedan 1994 har jag tidigare bara missat ett årsmöte med Bonsaisällskapet. Jag fick helt enkelt inte ihop planeringen i år och det känns tråkigt men jag hoppas jag kan vara med nästa år.
Hoppas även att alla ni som kommit er till Båstad har ett trevligt och intressant möte!

Norrvikens trädgårdar hade också varit intressant att se.

Idag regnar det, men tidigare i veckan har det varit soliga varma dagar och kalla nätter. Flera frostnätter. Min idegran ser frisk och grön och burrig ut, men den lilla videkaskaden är helt förstörd. Bladen är bruna och hopskrumpna och en del har helt fallit av. Jag tror den hann torka när jag inte hann med riktigt med vattningen. Den är ju ganska törstig av sig. I några dagar var det fortfarande fruset ute när jag for hemifrån på mornarna och hade sedan hunnit bli mörkt innan jag kom hem, då var jag aldrig ens ut till bonsaigården och tittade. Jag tror inte det är frosten som tagit den, det ser inte ut så och de andra videna ser inte påverkade ut. Endast svaga färgförändringar kan jag se på övriga lövträd. Tror att bonsaigården skyddar ganska bra mot den här första kylan.

Jinnen på idegranen ska bort. ? Eller? Jag har fått förslag att ta bort den, och jag är ju egentligen inte så mycket för jinnar själv heller, men än så länge så sitter den alltså kvar.

Små röda blommor i solen

Vad är egentligen meningen med bonsai?

Jag menar jag vet ju ungefär vad jag alltid strävat efter... det ska se ut som ett gammalt träd och stammen ska bli tjock och grenarna ska sitta snyggt fördelade och allt det där... Men när man inser att man kanske aldrig kommer i mål, aldrig uppnår något resultat? Om man räknar bort resultatet, vad är då kvar?

Kan man se det som meningsfullt att göra små åtgärder syftande till en viss formförbättring eller annan - om någon slutlig fulländad form aldrig uppstår? Är en halvdan bonsai verkligen bättre än en heltaskig? Om inte, spelar det nån roll alls vad man gör då?
Är det roligt att klippa och linda? Jag menar roligt, som i roligt att läsa en bok eller se en film. Roligt medan man gör det, oberoende av resultatet. Hur roligt är det att plantera om - gräva i jorden, bli kall och blöt och smutsig? Det roliga är ju när man ser resultatet efteråt, och tänker "det blev en aning bättre"...

Här är i alla fall min granatäppelskog. Den är inte, som bonsai betraktat, i stort sett värd ett vitten - och kommer inte att bli inom överskådlig tid heller. Men som växt, som granatäpple, är den rätt trevlig att umgås med! Sensommarfärgerna och blommorna är ju ganska njutbara när solen lyser på den!

Benjaminfikus i solen

Så här blå har himlen varit idag och här är en stor rufsig bladig grön buske, som jag tog ut i värmen, en benjaminfikus i en bonsaikruka. Nu ska jag klippa fram bonsaien som finns inuti. (I vintras såg vi i bonsaisällskapet en film som hette Finding the bonsai within, det känns som om den titeln passar här!)



Jag fyllde nästan en hel hink med blad (en del flög bort också). Jag började ca klockan tolv att klippa blad och sedan fortsatte jag att klippa medan jag hörde hela Sommarprogrammet på radion (det var Darin som pratade och mycket bättre än man skulle ha kunnat tro!)

När programmet var slut såg trädet ut så här, och nu syns ju lagårn i bakgrunden också, och gummibåten!




Sedan klippte jag lite ytterligare och lindade så många grenar som jag orkade. Till slut hade jag inte tid att jobba mer med den och då hade jag kommit till följande resultat, se nedan. Nu får den vara tills nästa gång jag har tid att göra något med den. Jag vet att det ser konstigt ut med de uppstickande delarna, men de ska var där "så länge" och fixas så småningom!

Lilla almen klipps

Hög luftfuktighet den här tiden på året ger fin mossa utan att man behöver direkt anstränga sig eller göra några särskilda åtgärder! Om det nu är nån idé att glädja sig åt fin mossa innan man har något fint träd att matcha till? Jag har alltså hört en demonstratör bedöma en bonsai på en utställning så att den hade för fin mossa (i förhållande till trädet) - mossan avledde uppmärksamheten från trädet, så att det hamnade i underläge. Något att tänka på.

Utan att bry mig om detta njuter jag dock av denna gröna mossyta. Den tillhör min lilla ulmus, som nu stått ute i två månader eller så och hunnit växa ut så här mycket:



Dags att klippa ihop den lite. Nedan syns resultatet efteråt. Tyvärr kom ett stort runt ärr fram och blev synligt. Det uppstod en gång då hela trädet bröts av när en katt hoppade ner på det från hög höjd och det kommer att växa ihop ytterligare, är jag övertygad om. Man kan dölja det också. På bilden från den 11e maj sitter det blad framför och döljer ärret. Gijs Meboer ratade trädet fullständigt på vår utställning förra året, bland annat pga det där ärret - och för att krukan är för hög. Tyvärr anser jag det omöjligt att ha det här trädet i en lägre kruka. Den här almsorten har ett otroligt kraftigväxande rotsystem!

Gijs trodde också att detta var en nyinköpt massproducerad bonsai - är den så tråkig? Han tolkade det stora runda ärret som ett tecken på detta. Men det sanna ursprunget är alltså att detta är en stickling från min andra (alltså den första!) ulmus, den kvastformade.


Och se så SOLIGT vi har haft idag! Det har varit jättevarmt. Tur jag hade som var ledig.

Den nionde augusti, björkdagen

Dags att klippa björk. Har tagit bort "överflödet" och även några ganska stora grenar som satt helt fel. Det blev ett stort runt hål mitt fram efter en sån stor gren, men det ska jag nog kunna gömma i framtiden. Hoppas jag.

Jag hann precis ut innan det började regna. Men mörkt var det, fastän det var nu på förmiddagen, och svårt att ta kort.

Gula blad

Det finns växter som tror att det är höst redan: en dvärgbjörk som härstammar från längre norrut nånstans. Fast jag skulle tro att dvärgbjörkarna här omkring ser likadana ut, om jag skulle gå ut och titta efter. Den här ser så taskig ut att jag lika gärna kan visa den uppifrån som framifrån...





Att fara långt hemifrån för att titta på gamla träd, för resten, är ju egentligen att gå över ån efter vatten. Den här tallen står strax bredvid vårt hus och jag tycker den är rätt stilig.
Nu har jag egentligen inte tid att vara ute och fota träd, inte heller att klippa och linda på bonsaierna. Jag måste i stället försöka få ihop en verksamhetsberättelse för bonsaisällskapets norra krets. Så jag tar väl itu med den uppgiften då...

Inspiration

Man tittar på natur och på träd som inspiration. Igår var jag ute i min favoritnatur: ett stenigt berg. Alltså inte för att gräva upp några träd den här tiden på året, men man tittar ju alltid på träd som inspiration. Här uppe är de inte höga, så jag misstänker att det någon gång (för inte så länge sedan) varit helt kalt här, att träden helt enkelt inte är så gamla? På bergstopparna hemma kring Lugnet finns ju fullstora träd även högst uppe.



Det här berget är liksom trappstensformat och överallt sticker det upp småtallar ur klippskrevorna.



Och massor av vackra lavar överallt på stenarna, tex en som ser ut som rosor!



Hela tiden har man utsikt över Skellefteå.