Tokigt!

Idag har jag tagit tag i en ölandstok som har stått och sett ut ungefär likadan länge. Titta, den har till och med några blommor som just håller på och slår ut.

En intressant sak med bonsai är detta: när man tittar på sina egna träd så ser man inte hur dom egentligen ser ut - man ser hur man tänker sig att dom ska se ut i framtiden. Delvis i alla fall. Man ser delvis en bild av trädet som bara finns i fantasin. När man tar ett kort av trädet syns - obehagligt tydligt - hur trädet verkligen ser ut, med alla fel och brister... Det är naturligtvis därför det är så nyttigt att fotografera sina träd och det har jag förstås sagt förut.

Och när man tittar på någon annans träd så ser man dem på samma sätt som en kamera, helt utan ägarens/skaparens/bonsaidesignerns fantasivision. Man ser de grenar som finns där, inte de som kommer att växa fram så småningom.

Jag pratade alldeles nyss om detta med en engelsman. Dvs han är inte alls intresserad av bonsai men däremot av att fiska. Och han pratade om hur stor del av hans hobby som består av att tänka på och planera för kommande fiske. En stor del av hans passion är något som bara sker inne i huvudet, fantasier, jag ska fara dit och dit, använda det eller det draget, det kommer att bli si och så. Endast en liten del av tiden är verkligt fiske i den fysiska världen. Och då tänkte jag att med mina bonsaier är det samma sak. Verkliga bonsaier i den fysiska världen är de i stort sett inte alls. De är bonsaier i min fantasi, de är ständigt något som jag tänker ska bli i framtiden. Varje åtgärd är med tanke på hur trädet ska se ut någon gång i framtiden, men den där framtiden kommer visst aldrig.

På bilden nedan syns hur token ser ut efter min attack. Det blev inte mer kvar än så här, och inga blommor.