Orkeslösheten

Det är det här med motivationen.

Jag hade tänkt sätta mig och jobba med den här tallen "någon dag", men det blir aldrig av. (Jag gör allting annat i stället, har till och med börjat om i kören där jag hade slutat.) Tallen blev påbörjad att formas på bonsaimöte - vi klippte och började att linda den, men hann inte färdigt. Och sedan har jag inte orkat ta itu med det.

Det är motivationen.

Nu när det blir mer och mer höstlikt ute så börjar jag längta efter att få gräva ner bonsaierna i marken och inte behöva bry mig om dom på ett tag.
Tur att det har regnat så ordentligt de sista dagarna så jag inte behövt vattna heller!

Vi får se om det kommer inspiration till helgen.

Hur kan man egentligen tro att man ska orka eller hinna eller kunna ha fina bonsaier som amatör? Hur kan man förvänta sig det? (Och en sån mängd som jag samlat på mig dessutom.) Jag är en sån som trott att bara man vill så kan man vad som helst. Men numera tappar jag modet med jämna mellanrum och vill bara ge upp. Bara släppa ansvaret - detta att dom är levande! Om dom var små färdiga saker som man bara kunde stuva undan i ett förråd när man fick en tillfällig formsvacka.
Men det kan man ju inte.