Svangranen

Eftersom jag fick frågor om min "svangran" kan jag berätta lite om den.

Enligt mina anteckningar var det 2004 som norra kretsen var här och letade bonsaimaterial och jag hittade denna gran, på ett berg som heter Slyberget. Jag har haft den sedan dess på kruk-tillvänjning. Det svåraste i den vägen är den stora roten som går snett ner åt höger, den är verkligen jättestor och kommer göra det svårt för mig att få in trädet i en vettig kruka någon gång.
Obs! Jag säger dock inte omöjligt för det finns rötter alldeles under stammen också.

Den stora roten är antagligen en gren som en gång i tiden lagt sig på marken och rotat sig, granar kan ju göra så, det har man sett i naturen.

Den är 25 cm hög ovanför jordytan, ca 50 cm bred och plastbaljan den står i är 30 cm i diameter.

Från den här vinkeln tycker jag själv att den ser rätt förskräcklig ut, och lite äcklig...

En tall nu igen

Idag, till slut, har jag tagit mig an min övergivna tall, lindat de sista grenarna och böjt till den.
Fint väder kan man ju inte säga att vi fick, jag fick lov att ta in trädet i köket och jobba för att inte frysa ihjäl om händerna. En del saker klarar man inte med vantar!

Nedan en bild som visar hur trädet såg ut när jag tog med det till bonsaimötet, innan arbetet började.




De nedre grenarna skulle kanske aldrig kunna bli bra, så de togs bort. Sedan hängde vi de avklippta grenarna i trädkronan för att se hur det skulle kunna bli om vänstersidan blev lägre än högersidan:



Därefter böjdes stammen ihop en aning med en spänntråd:



Grenarna lindades, men tiden räckte inte till, så trädet följde med mig hem "halvgjort".

Idag har jag alltså format till det. Om vänstersidan verkligen ska bli lägre än högersidan så ska den högra grenen tas bort. Får se om det blir så i framtiden.



Det här trädet som så många andra av mina potensaier plockade jag på en yamadori med bonsaisällskapet. Jag såg att det var "ensidigt", men jag tänkte att det finns ju såna bonsaier också. Jag tyckte barken var fin, och dessutom kanske jag inte hittade något bättre att ta med mig hem den gången.

Senare tog jag med det till en workshop med Marc Noelanders när vi hade honom som demonstratör i Umeå 2006. Han ritade en väldigt fin teckning av hur trädet skulle kunna se ut i framtiden, och jag lindade och klippte. Men som alltid vid de där tillfällena så räckte inte tiden till, och vi som deltog i workshopen var samtidigt upptagna med att ordna allt praktiskt i arrangemanget, så jag sprang fram och tillbaka mellan olika uppgifter och arbetade mer sporadiskt på tallen. Färdig kan man i alla fall inte säga att den blev.

Och sedan har den fått stå. Efter något år eller två tog jag väl bort trådarna, men något annat har jag alltså inte gjort med trädet sedan dess.

Det är det där med motivationen. Det är mycket som aldrig blir gjort.

Nu ska jag gå ut och titta till bonsaigården.

Höstblomning

Plötsligt slog det ut en blomma på min kamellia. (Jag tror det är en kamellia, rätta mig om jag har fel.) Fått denna växt av Ken, jag minns inte om den var frösådd, men jag tror det. Det blir nog ingen bonsai av denna i första taget men den kan ju tydligen blomma i alla fall!
Och så värst plötsligt var det egentligen inte heller, jag har sett blomknoppen ett tag, men trodde länge att det bara var en vanlig bladknopp.

Om det blir fint väder imorgon så det går att vara ute en stund ska jag gå ut och linda färdigt och böja till min tall som står och väntar. Jag sitter här och samlar ork.

Orkeslösheten

Det är det här med motivationen.

Jag hade tänkt sätta mig och jobba med den här tallen "någon dag", men det blir aldrig av. (Jag gör allting annat i stället, har till och med börjat om i kören där jag hade slutat.) Tallen blev påbörjad att formas på bonsaimöte - vi klippte och började att linda den, men hann inte färdigt. Och sedan har jag inte orkat ta itu med det.

Det är motivationen.

Nu när det blir mer och mer höstlikt ute så börjar jag längta efter att få gräva ner bonsaierna i marken och inte behöva bry mig om dom på ett tag.
Tur att det har regnat så ordentligt de sista dagarna så jag inte behövt vattna heller!

Vi får se om det kommer inspiration till helgen.

Hur kan man egentligen tro att man ska orka eller hinna eller kunna ha fina bonsaier som amatör? Hur kan man förvänta sig det? (Och en sån mängd som jag samlat på mig dessutom.) Jag är en sån som trott att bara man vill så kan man vad som helst. Men numera tappar jag modet med jämna mellanrum och vill bara ge upp. Bara släppa ansvaret - detta att dom är levande! Om dom var små färdiga saker som man bara kunde stuva undan i ett förråd när man fick en tillfällig formsvacka.
Men det kan man ju inte.

Otursdag

En otursdag idag. Först såg jag en natasjafikus inspunnen med vad som såg ut som spinn. Den är bara en "vanlig blomma" än så länge, den står i en vanlig blomkruka - men nu har ju jag förstås inga vanliga blommor som inte ska bli bonsaier så småningom!!! Så därför är jag rädd om den och måste få bort ohyran meddetsamma... Plus att den riskerar att smitta andra växter. Så jag tog växten till köket. Av någon anledning kom jag på att hålla till på golvet. (Okej - anledningen var att diskbänken var för full med disk och jag hade ingen tanke på att låta en så världslig sak som smutsig disk gå före min sjuka växt...) Tog fram mitt insektsmedel. Denna sort fick jag på järnaffären senast jag försökte köpa sprejgiftet jag köpt förr. Man blandar ut det med vatten. Kanske står det att man ska spreja växterna men jag brukar doppa dom i det. Alltså fyllde jag en skål med utblandad vätska, och satte ner fikusen, uppochner, i den. På något sätt halkade eller slant jag just då till så att hela skålen tippade, en och en halv liter halt insektsmedel for ut på golvet och jag själv slog armbågen i ett hörn!

Det var bara att kasta dit några handdukar och börja torka! Med den onda armbågen var det dock inte så lätt att uppskatta att golvet blev torkat. Där fick jag för att jag inte iddes börja med att diska undan på diskbänken!

Som om inte detta räckte så lyckades jag sparka omkull samma växt en gång till innan jag fått den tillbaka till sin plats. Jag hade ställt den på golvet i rummet den här gången medan jag torkade rent på bordet där den brukar stå, sedan tog jag en annan växt ut i köket för vattning och rengöring - och med den i händerna såg jag inte fikusen på golvet när jag kom tillbaka, och så gick jag rätt in i den!
Inga kroppsskador denna gång, men krukan fick en spricka.

Håhå jaja.

Och vem ska man bli arg på när man själv är klantig?

Som tröst har solen strålat och värmt som en sommardag, och min björk är höstgul!

Skog

Går i skogen den här tiden på året: efter svamp. Filosoferar över träd. För mig är ett träd faktiskt något vertikalt, en sak som en del bonsaidesigners inte vill låtsas om. Kan man å ena sidan låta sig inspireras av naturen och å andra sidan bortse från den här vertikala faktorn?